Niona

Det här är inte en fråga om att ha fel inställning längre, utan det är väll bara att erkänna att jag inte mår något bra. Har inte gjort det på länge. Dom här känslorna har funnits i mer än ett år.  Kanske två år till och med. Skillnaden är att dom bara blivit starkare med året/årena.
Varför jag inte gjort något åt saken? Innan det gick så här långt?
Jo, ibland tror man ju att man klarar av saker på egen hand, att man inte behöver andras hjälp.
Jag har försökt, kan inte ens räkna alla gånger. Jag har verkligen försökt så mycket som jag orkat just då.
 Med all min kraft, vare sig liten eller stor. Allt jag haft. Vad jag har fått tillbaks?
Ingenting, allt går bara nedförs.
 Det gör verkligen det. Det började med att jag tog bort en av danserna jag håller på med, discon. För att ha mindre att tänka på, mindre tvång, mindre göra.
 Men det räcker tyvärr inte. Mer måste bort, frågan är bara vad? Frågan är om jag vågar.
Ska jag verkligen låta min hälsa gå före allt annat för första gången i mitt liv?
Varför kan jag inte bara vara starkt och orka med allt.

Alla dessa jobbiga frågar jag behövt svara på idag. Alla dessa svar jag inte kan yttra längre, allt som verkligen var så självklart förut har förvandlats till massa lögner.

Snälla, säg att botten är nådd nu.
Vad många gånger jag tänkt så, att nu kan det bara gå bättre. Men så är det inte, det är bara en jävla myt. När man väl når botten så är det ändå inte slut, för själva botten i sig är djupare än du tror.