Två veckor närmare
Ibland gäller det att inte längta för mycket. Det är två olika ting, att hålla sig på lektionerna och att ta kontroll över otåligheten. För varje fredag kommer jag ett steg närmare min biljett till Let's Dance på fredagar. Det bubblar i mellangärdet, som om jag har en lite brustablett där inne som aldrig tar slut. Jag tror det är citrussmak på den, utan att det är surt eller jag är sur. Jag är glad.
Citrussmak, eller bara citronsmak på C-brusen är förresten veckans hetaste tips.
Nu är det bara två fredagar kvar som jag ska heja, heja så att hjälten Alfred och hjältinnan Jeanette går vidare. Då får jag Alfreds biljetter, och får se när de skuttar runt på parketten live. Min mamma vill följa med men jag tror inte hon får. För mig.
De gör ett svårt jobb, de klarar det, jag har alltid sagt att om de ringer från Let's Dance till mig kommer jag antagligen tacka nej, trots lönen (som vissa påstår är alldeles för liten men just nu har jag ca 25 kronor i min plånbok - inte illa, så att...). Jag har inte heller den högsta behörigheten för att klara mig, jag ser inte alls bra ut i en TV-apparat. Om jag mot all förmodan är med hoppas jag att jag precis som Jeanette erhåller en bonde att träna upp, och inte en Danny_brat_boy.
Jag har inget roligt att säga, förutom att jag skrattade i smyg åt Nina att hon gick upp 4:30 för att vinka av mormorn. Hon klarar allt som inte jag klarar. Det är sant! Nu ska jag ut och gå, dags att radera begreppet plusminusnoll och enbart gå på minus + linser + bönor.
= jobbiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiigt.
Superpowers
Om ni nu skulle höra ordet "jobbiiiiiigt" som Konstancia nyss skrev. Så tänk er inte att ni hör G.et och när ni kommer till i.et så åker rösten upp till oanade höjder.
Närvaron är tagen!
Kommentarer
Trackback
