Feed back
Varit lite dålig på att uppdatera här på ett tag nu, eller vad tycker ni!
Haft lite fullt upp nu i två dagar. Men massa roligt. Fortfarande extremt besviken över tävlingen, är små sjuk men gick till träningen ändå för att prata med Magnus och Ia. Magnus hade inte sätt mig dansa, det var verkligen synd. Så han hade inte så mycket att säga om min prestation förutom att det visst finns chans att jag får åka på EM. Det gör verkligen saken bättre, längtar till September! EMEMEMEM!! OOH. Men Ia berätta att hon faktiskt inte hade sätt mig förrän på slutet, fast att hon kolla på min rond OCH det var liksom hel golv. Hon hade blivit helt paff, för jag syns ALLTID! Jag tar alltid mycket plats på dansgolvet, vilket jävla misslyckande hörrni! Men jag visste det redan, kände det redan när jag dansa. Att det aldrig skulle vara tillräckligt, så jag försvann in i mängden. Det värsta är att Piérre som var domare, en av mina favorit coacher som följde med till EM och som tycker jag har dansat väldigt bra på sistone, tyckte detsamma. Han hade inte heller riktigt sätt mig, att det verkade vara som att jag försvann in i mig själv. Och ansiktet var borta. Fuck it. Så himla frustrerad är jag berätta jag till M&I. Jag är fortfarande laddad, taggad. hade så himla mycket att ge och jag sabbade allt. Om det skulle vara tävling imorgon så skulle jag köra järnet. Sen vart det en lång tyst stund då vi bara kolla på varandra. Dom vet exakt hur jag är, hur det känns. Kännt mig i 12 år.
Påvägen hem från träningen, så prata jag med Sabina och Sandra. Sandra tog upp den där gången då Magnus hade tagit in mig till deras träning så hade jag fått dansa för dom, det kanske var för ett år sen. När dom inte riktigt visste vad improvisation var, hon sa att jag var så himla grym då. Igår sa hon detsamma, hon förstår inte vart jag får allt ifrån. Tar åt mig, vilka komplimanger. Så himla härligt att folk uppskattar en. Så tog dom upp mina kläder som jag tävla i förut, gula byxor att jag syntes så himla bra i dom(haha, kanske inte det snyggaste). Sen min Reebok t-shirt som jag inte kunde släppa. Sandra hade verkligen velat ha en lika grön och glansig tröja, för att hon tyckte jag var så himla bra på att dansa. Då mindes jag Beckis som berättat hur hon ritat teckningar åt mig och klippt ur bilderna från tidningarna när jag var med. Men att hon aldrig vågat ge mig teckningarna. Så himla gulligt!
Det som är så synd, är att man aldrig riktigt uppskattar eller ens lägger en tanke på att man är bra, till och med bäst när man är det. "Du var ju bästa på hela dansskolan"-S&S.
Nu är ju Sandra och Sabina grymma dansare själva, går estet på vasaskolan.
Känner fortfarande att det iallafall är påvägen uppåt, och nästa tävling då ni! Då smäller det, haha!
